Perfekt för VLF/MF-mottagning

Jag är en glad användare av Alpha S9v43 — men mer för radioforskning än skinkradio, fram till öppningen av 2200 meter och 630 meter — detta är den enda antennen med vilken jag har loggat 2200 m-bands WSPR-signaler; på 630 m kommer några WSPR-signaler bultande in (mer eller mindre). Den här antennen har varit uppe i ett par år. California Historical Radio Society sponsrar som ett av sina program, VLF Interest Group. Vi tittar på 11 KHz till 137+ KHz. Huvudmottagaren här på K6VK är en WinRadio G33 SDR.

Vi gör alla loopar, förstås, men vid dessa frekvenser är looparna fulla av de magnetiska komponenterna från 60-taktsövertoner. S9v43 är immun mot dessa skadedjur, och K6VK är omgiven av kraftledningar. Det är den tystaste VLF- antennen jag har.

Med den har jag loggat de ryska alfastationerna (t.ex. 11.9 kHz), Frankrike, Tyskland, Japan, den ryska militären världen över (22 kHz +-) och de amerikanska flottans högpresterande stationer (25 kHz +-) över hela världen. Det är bara en e-fältsond vid dessa frekvenser, men ändå den bästa antennen . Den ansluts till SDR via en solid kopparledare av typen IBM RG-11 koaxial . Det finns väldigt lite vertikalt polariserat brus vid dessa låga frekvenser. Nästan alla sändare är vertikalt polariserade. Jag skulle vilja sätta upp en uppsättning S9v43:or. Även ett par skulle kunna hantera någon form av tunn tråd med kapacitet för sändning, även om jag inte är där än. K6VK har ungefär hundra kvadratmeter markskärm och en värld av jordradialer och fem jordstavar. Och för säkerhets skull är det en bra idé att göra installation (och reparation) till ett tvåmansprojekt. När solfläckarna kommer tillbaka ser jag fram emot att testa den här antennen på HF, där den verkligen tar emot ganska bra.